Stoppklossarna

Jag har en uppgift som jag väntat alldeles för länge på att göra. Den har legat som en stoppkloss framför mig och varje gång jag hoppat över den, för det har jag gjort ett par gånger (dock alltid med "en väldigt bra" ursäkt), har känslan av dåligt samvete vuxit. Som en kläggig brun smet som lägger sig kring alla andra tankar. Urk.

Ändå har jag inte kommit mig för att sätta igång. Kanske mest för att det inte känts roligt (saken är den att jag redan gjort uppgiften en gång förut, den var redo för leverans, och så dog hårddisken. Allt borta. Bara att göra om.) men lite också för att det är tidskrävande och att jag har känt att jag måste göra annat mer brådskande, och inkomstbringande, först.

Men frågan är ändå om jag inte tjänar på att bara ta tag i det nu och göra klart allt. En gång för alla. Låta det ta den tid det tar och sedan njuta av känslan av att det är färdigt. Inte minst för att jag säkert kommer bli mycket mer effektiv överlag när den där obeghaliga stoppklossen inte ligger i vägen hela tiden. Det är inte klokt vad mycket såna kan påverka en.

När det funkar, och lite om jante

Jag älskar när tankemetoder fungerar. När jag bestämmer mig för något – till exempel för att bli mer effektiv, visualiserar hur jag ska jobba när jag är sådär duktig och snabb – och så blir det verkligen så! (Har jag förresten gjort det klart för er att jag har pysslat ihop den här sidan för att jag behöver den själv? Jag använder ofta metoderna här till höger.)

Egentligen är det ju inte dugg konstigt att visualisering fungerar. Jag menar – ingen tycker ju att det är märkligt att någon som inte tror på sig själv inte lyckas med sina mål. Att inte tro på sig själv är ju som att visualisera sitt misslyckade, eller hur?

Problemet är väl att det ofta är lättare sagt än gjort att tro på sig själv och sina egna idéer. Särskilt i vår kultur där jante ligger som en tungt täcke över oss. Vem är jag att tro att just jag är så bra?

Jag låter Nelson Mandela svara på den frågan.

"We ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, and fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small doesn't serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you.

Allt börjar med en tanke. Och fokus. Kör hårt. Det blir så mycket roligare då.

Spretiga dagar

I dag har det varit en sån där dag när ingenting blir gjort. Eller jo, lite kanske. Men inget av vikt. Halva dagen gick åt till att skicka fakturor, hitta VAT-nummer, svara på mail och kolla upp diverse flyg-, buss- och tågresor samt reka barnvakter (mitt ständiga, tar aldrig slut) så att jag ska kunna åka till bokmässan och göra reklam för en bakbok jag har varit delaktig i. 

Nyttiga saker alltihop (inte minst skicka faktura) men jag har knappt hunnit med något sälj alls. Och det är ju det jag alltid vill hinna mer av. Jobb har jag, men jag vill ha fler kunder och har dessutom så många idéer på lager som jag vill få ur mig.

Och som vanligt, precis när jag kommit igång med det roliga, det riktiga jobbet, tar arbetsdagen slut och jag ska hämta på dagis.

Jag måste verkligen bli mer effektiv. Kanske ska läsa den där 4-hour Workweek-boken ändå. Verkar ju bra. Börjar dock med att visualisera mig check-check-checksnabb. Från och med i morgon bitti.

Peppapp

En del av mig tycker att Olof Röhlanders Peppapp är fantastiskt fånig. Hallå liksom, han säger att jag är bra och snygg, att jag kan och kom igen nu men har aldrig träffat mig. Höjden av tomma ord, varför skulle jag lyssna på det? Dessutom är det hissmusik i bakgrunden, huvva.

Men ändå. Jag ler ju när jag lyssnar på det. Blir lite glad. Vill höra en till. Och så tänker jag varför inte? Ibland är det ändå lättare att lyssna på någon annan än sig själv, även om det bara röst i en app.

Om att vara rädd

När jag tänker på hur många idéer jag har haft som det inte blivit något med blir jag förbannad. På mig själv mest, för att anledningen till ut-i-sanden-rinnandet oftast berott på att jag har varit rädd. Då, när jag precis fått idén hade jag säkert massor av förklaringar till varför det var bäst att inte kontakta den där människan, våga lägga tid på att definiera idén, berätta om den för någon annan – men innerst inne vet jag ju att det var rädsla och inget annat som hindrade mig. Rädsla för vad andra ska tycka. För att misslyckas. Verka dum.

Samtidigt, när jag tänker på vad jag på riktigt är rädd för... Att dö. Eller nej förresten, att inte ha levt när jag väl dör. Jag vet, nu drar jag stora växlar här och det finns risk för klyschparad, men det här är viktigt. Vi lever nu, i dag, och det är i dag vi har tid att göra det vi drömmer om.

Varje dag som jag fegar ur gör jag mig själv en otjänst, det är ju så mycket roligare att våga. Och varför fegar jag egentligen? För att någon ska skratta åt mig? För att folk ska tycka att jag är idiot? För att ingen någonsin ska anlita mig igen? Jo. Visst.

Från och med nu ska jag skita i det. Köra på ändå. Jag kan ju, det vet jag. Och gör jag dåligt ifrån mig är inte det hela världen det heller, bättre nästa gång osv osv. Skratta åt mig bara, jag kan skratta med och ta till mig och bli bättre istället för att känna mig liten. No worries.
 
 Så, höstlöfte: Våga ännu mer. Varje dag. Hela tiden. Ha roligt som fan.  

Spånade lite

Jag älskar spånmöten. Hade precis ett med min kära kontorskollega K och vi kom på så många bra idéer. Som helt säkert kommer att leda till andra bra idéer. Och till nya, och nya och nya.

Och allt det här gör vi alltså dagen innan min semester börjar... Jag som tänkte försöka släppa jobbet och vila.

Fet chans.

Kan knappt tro det..

...men snart ska jag ha semester. På riktigt. Och kan ni tänka er, jag är nästan helt klar med allt det där jag ville vara klar med innan jag lägger upp fötterna den här sommaren. Jag har avslutat alla projekt jag jobbat med under våren, rensat min inbox, betalat alla räkningar,  jag har skickat ut alla fakturor och jag har mailkonverserat klart med alla som väntat på svar från mig.

Det enda som saknas nu är att göra en ordentlig planering inför hösten. Att få ordning på alla idéer jag har, spalta upp dem och bestämma vilka som ska skickas när och till vilka tidningar. Men jag har en dag till på mig och det räcker fint.

Åh hjärna, snart ska du få slappna av!
(Fast om jag känner mig själv rätt så sitter jag med min idébok och skriver redan på färjan mellan Tyskland-Sverige. Bra så).