Alla dessa lyckade överduktiga människor

Tycker inte du också att det kryllar av übermänniskor? Asså, sådana där som lyckas göra allt under samma period i livet - skriva böcker under mammaledigheten, göra karriär som typ jurister samtidigt som de startar upp någon helt fantastiskt behövd hjälporganisation eller driva hundra framgångsrika bloggar vid sidan av familje- OCH yrkeslivet- OCH extrajobbet som yogainstruktör eller liknande. 

Nu vet nog de flesta av oss innerst inne att den här typen inte alls är så vanlig, det bara berättas om dem mer än om oss medelmåttor, men frågan kvarstår ändå – de som ändå lyckas vara sådär extremproduktiva, hur sjutton gör de för att få sina liv att gå ihop? Och hur orkar de?


För visst måste vara det så att en übermensch aldrig slöar? Inget slappande på kvällarna, inget meningslöst surfande, inget lägga sig i tv-soffan efter en dag full av jobbande, hushållssysslor och skrikande barn. Tidiga morgnar, sena kvällar – ni hör, sådär orkar i alla fall jag inte hålla på. 

Om jag inte gör något jag älskar förstås. Då blir saken helt annorlunda.

Och det är just det det handlar om - att lägga vår tid på saker vi brinner för, som ger oss mer energi än vad de tar och är det något de här superlyckade effektivitetsundren kan lära oss vanliga drömmare så är det att sluta ägna oss åt sånt vi egentligen inte bryr oss om. Att aktivt välja vad vi vill göra istället för att låta livet flyta förbi. Att gå efter lust och glädje och våga göra slag i saken.

Väljer vi vårt liv mer aktivt tror jag att även vi normalenergiska människor kan få loss åtminstone några extra timmar för att göra det vi brinner för. Det gör oss knappast till übermänniskor men kanske lite gladare och med några fler kul projekt i bagaget.

Det här med att jobba med barn hemma

Så är det dags att få fart igen. Efter ett års mammaledighet är det nu meningen att jag ska dra igång propellern, sätta i turbobatterierna och spurta ut i arbetslivet. Det är ju bara det att dagiset inte börjar förrän om två månader. Inga problem tänker jag när jag tackar jag till uppdragen med deadline redan om ett par veckor - trots att jag vet att det är svårt, väldigt svårt, att jobba med en ettåring hemma.

Jag är en obotlig optimist när det handlar om att hitta tid. Tidsoptimist heter det visst, men jag är inte typen som kommer försent utan snarare en sån som ser mig själv som världens mest effektiva människa. Jag tänker att om sonen sover i en timme så hinner jag göra massor, och under kvarten som han leker med sina klossar i godan ro kan jag definitivt skriva en hel sida. Minst. Nu funkar det ju inte riktigt så, har jag märkt. Det tar tid att komma i gång, ställa in fokus och hitta koncentrationen. Och att ständigt bli avbruten gör det inte lättare. Vad gjorde jag nu igen? Blev jag färdig med det? Va? Stängde jag ner det dokumentet? Men det var ju det andra jag var färdig med! Eller var jag färdig?

Jag tog ett och annat jobb även när sonen var yngre. Det var svårt då också, men det gick. Herregud, då låg han åtminstone kvar där man la honom även om han gnölade till då och då av tristess. Nu vette fåglarna hur det kommer att gå.  Med en ettåring, som dessutom går, är det bara att glömma allt vad flow och arbetsdiciplin heter. Tänk istället två minuters arbetsro, en halvtimmes barnmatning, tre minuters arbetsro, en kvart bygga koja osv osv.

Det är väl bara att inse. Barn tar tid och ska göra det. Och för oss som försöker jobba trots att vi är hemma med barnen - det är kvällarna som gäller. Eller barnvakt. Vare sig vi är effektiva eller ej.
/Johanna