När jag tänker på hur många idéer jag har haft som det inte blivit något med blir jag förbannad. På mig själv mest, för att anledningen till ut-i-sanden-rinnandet oftast berott på att jag har varit rädd. Då, när jag precis fått idén hade jag säkert massor av förklaringar till varför det var bäst att inte kontakta den där människan, våga lägga tid på att definiera idén, berätta om den för någon annan – men innerst inne vet jag ju att det var rädsla och inget annat som hindrade mig. Rädsla för vad andra ska tycka. För att misslyckas. Verka dum.
Samtidigt, när jag tänker på vad jag på riktigt är rädd för... Att dö. Eller nej förresten, att inte ha levt när jag väl dör. Jag vet, nu drar jag stora växlar här och det finns risk för klyschparad, men det här är viktigt. Vi lever nu, i dag, och det är i dag vi har tid att göra det vi drömmer om.
Varje dag som jag fegar ur gör jag mig själv en otjänst, det är ju så mycket roligare att våga. Och varför fegar jag egentligen? För att någon ska skratta åt mig? För att folk ska tycka att jag är idiot? För att ingen någonsin ska anlita mig igen? Jo. Visst.
Från och med nu ska jag skita i det. Köra på ändå. Jag kan ju, det vet jag. Och gör jag dåligt ifrån mig är inte det hela världen det heller, bättre nästa gång osv osv. Skratta åt mig bara, jag kan skratta med och ta till mig och bli bättre istället för att känna mig liten. No worries.
Så, höstlöfte: Våga ännu mer. Varje dag. Hela tiden. Ha roligt som fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar