Blä.

I dag är en dålig dag. Kallt ute, kallt på kontoret, vattnet till kaffemaskinen är slut (vi måste köra med köpevatten, det i kranen kalkar igen apparaten), plånboken glömd hemma och printern är trasig. Sur, är jag. Sur och med en begynnande kaffeabstinenshuvudvärk. Blä.

Så då gäller det att ta sig ur gruffandet och bli munter igen alltså. Inte för att man alltid måste vara glad, det kan vara rätt skönt att vara sur då och då, men för att jag ska få någonting gjort. Jag är så ineffektiv när jag tjurar. Så vad gör jag?

1. Tvingar hit maken med plånboken.
2. Köper vatten.
3. Gör kaffe.
4. Sätter på kära fasterns spotfifylista "En solig dag" (första låten är Lollipop).
5. Börjar med bokföringen för 2010 (största dåliga samvetet nu. Lika bra att få det gjort så att jag kan koncentrera mig på de roliga sakerna sen).
6. Tänka på att min son har hittat en ny kärlek - farmors regnmössa. Och att jag ska äta middag ute ikväll. Och släppa en bok. Och skriva fyra roliga artiklar den här veckan. Och har världens bästa kontor att sitta på. Åtminstone när det är varmt.

Wish me luck.

”Man måste tro på sig själv och kämpa"

Ung och oerfaren men med en brinnande lust att hjälpa andra. Nikoo Bazsefidpay gjorde det som ingen annan i Sverige orkat ta tag i – hon startade en hjälporganisation för bättre tandhälsa i fattiga länder. 

 

Nikoo Bazsefidpay vankade av an i säkert tio minuter innan hon knackade på dörren till studierektorns kontor på Karolinska institutet för att berätta om sin idé. Vad skulle han tänka? Hon, bara 23 år gammal och inte ens färdigutbildad –skulle hon verkligen kunna starta en hel organisation? Men så tog hon mod till sig och gick in.

 - Och han var bara positiv! Det var en sådan lättnad, jag blev verkligen stöttad från början, säger Nikoo.  


Studierektorn presenterade henne och idén för några andra lärare på skolan, de ville gärna hjälpa till och snart hade flera kurskompisar också hoppat på tåget. Planerna blev allt mer konkreta. Något som saknats länge, en svensk version av organisationen Tandläkare utan gränser var på gång. 

Från början handlade det bara om att Nikoo ville jobba som volontär efter examen. Samla på sig erfarenhet, komma ut i världen, hjälpa andra människor. När tiden närmade sig kontaktade hon Läkare utan gränser men fick veta att de inte bedrev någon verksamhet inom tandvård – och det var någonstans där som idén till Tandläkare utan gränser kom till. Nikoo kontaktade Tandsundhet utan gränser, en dansk organisation, och åkte med dem som volontär till Filippinerna.

 - Jag fick så mycket inspiration och lärde mig massor om hur volontärorganisationer fungerar. Resan gav mig den bekräftelse jag behövde på att min idé om en svensk motsvarighet skulle fungera. 

Väl hemma igen såg Nikoo till att det gick snabbt,

 - I ett så här stort projekt är det viktigt att saker inte får ta för lång tid, då stannar det upp, säger hon.

Hemsidan fixades och det blev offentligt att organisationen hade startats. I samband med att projektet blev känt hörde flera tandläkare av sig och berättade att de hade haft samma tanke i tio år men att det inte blivit av.

- När man ska starta en sån här grej behövs det en igångsättare, en person som inte är rädd för alla utmaningar som ligger på vägen. Men personen kan inte jobba ensam utan måste ha stöd. Jag har haft allt det där – utan stödet från mina föräldrar, alla i styrelsen och vännerna som hjälpt till hade jag säkert inte varit där jag är idag, säger hon.

Organisationen arbetar dels med akutvård, dels med preventiv vård. Den senare innebär bland annat att utbilda föräldrar, lärare och vårdpersonal så att de i sin tur kan lära barn hur de ska göra för att få en bättre munhygien. Något som kräver en hel del kunskap och känsla för landets kultur.

- Första landet vi åkte till var Zimbabwe, efter enormt mycket arbete förstås. Det går inte att förstå hur mycket det är att göra innan man kan köra igång med något sådant här, så mycket detaljer! Vi var ju dessutom tvungna att hitta sponsorer som kunde finansiera och skicka ner allt material och alla instrument som volontärerna skulle behöva, berättar Nikoo.

I dag, bara två år efter att organisationen startades, har Tandläkare utan gränser redan hjälpt tusentals människor och flera nya resor är på gång. Lätt har det inte varit, men väl värt allt jobb.

- Jag har levt lite som i en bubbla sen jag satte igång allt. Det har varit otroligt mycket men jag har aldrig känt att jag inte orkar eller att jag vill ge upp. Det räcker med att tänka på alla personer vi har hjälp, och ska hjälpa i framtiden. Gör jag det får jag hur mycket energi som helst. 

Nikoo beskriver sig själv, inte helt otippat kanske, som målinriktad med en förmåga att fokusera på det positiva.

- Det där har jag fått från mina föräldrar. När Tandläkare utan gränser fortfarande var på idéstadiet hade jag skrivit en lång lista med fördelar och nackdelar. Jag ville få råd av mamma och pappa, men de sa bara ”Nikoo, riv bort nackdelarna nu och tänk på fördelarna istället”. Det är typiskt dem. De har lärt mig och min syster att ingenting är omöjligt, verkligen ingenting, säger hon och fortsätter.

- Jag tror att vi människor har så mycket mer kapacitet än vad vi tror. Allt handlar om hur man bygger upp sig själv inombords. Den som verkligen tror på sin idé kan göra vad som helst, verkligen vad som helst.

Iphonehotet

Under arbetstid är min iphone ljudlös. Jag har bestämt mig för att bara kolla mina mejl, sms och  facebookmeddelanden på bestämda tider. Däremellan vill jag inte höra hur det plingar en gång i minuten – fokuset försvinner på en gång jag får ingenting gjort. Och det går inte nu. Jag måste hinna med mycket på väldigt få timmar, annars blir det inget klirr i kassan. Effektiviteten är min nya bästa vän. Min ekonomis bästa vän. Färre ljud från min telefon betyder mer pengar på kontot. 

Ännu mer om listor

Jag har precis podlyssnat på en bra dokumentär. Den heter "Livet är en lista", sändes i P4 och handlar om en tjej som skriver listor på precis allt. Hon är, precis som jag, frilansjournalist och har alltid mycket på gång samtidigt och listorna blir ett sätt att behålla ordningen, kontrollen och lugnet.

Jag kände igen mig, yep. Jag skriver listor på det mesta, jag älskar listor. Utan dem skulle jag aldrig få struktur på min spretiga vardag och jag tycker verkligen att listskrivandet är ett fantastiskt verktyg för att få saker gjorda.

Men, precis som tjejen i dokumentären händer det ganska ofta att jag i min duktighetsiver skriver upp lite för många punkter på min lista, saker som egentligen inte är så viktiga. Och så misslyckas jag med att bocka av allt (för att det egentligen var fysiskt omöjligt att fixa hela listan på en dag) och känner mig misslyckad, hur smart är det? Nej, som med allt annat så gäller det att inte låta listskrivandet gå överstyr. Balansen, gott folk. Balansen...

Lyssna på programmet här. 

Mindmapping, bra grejer

Foto: Dean Meyer

Det kan ju lätt bli lite snurrigt när en nytt projekt är på gång - idéer ska formuleras, andra människor ska kanske engageras, pengar lånas, planer skrivas, investerare övertalas, lokaler hittas, saker köpas. Kort sagt, vad än projektet handlar om måste ofta mängder av idéer och tankar smältas ner till något genomförbart. Snurrigt.

Vid sådana tillfällen kan lite hederlig mindmapping vara på sin plats. Nuförtiden finns det ju massor av finfina verktyg i form olika appar och datorprogram. Här har jag hittat ett bra blogginlägg som tipsar om femton schyssta mindmappingverkyg för telefonen eller datorn. Kolla in och välj den som passar dig. Eller använd papper och penna, det går ju också bra.

Åh vad det är ohyggligt tråkigt att jobba ibland....

Jag mailar och mailar och mailar och mailar och mailar. Jag vill inte maila längre. Jag vill ut och träffa folk. Göra spännande intervjuer, skriva långa reportage. Men det kommer, måste bara hålla ut lite till. Jag vet ju det. 

Frilanslivet går upp och ned, det är segare än segt vissa dagar och alldeles underbart ljuvligt andra. En sak är säker, när jag väl gör det jag älskar mest är jag väldigt lycklig. De stunderna är värda minst några timmars mailande till. Så jag tänker på det och fortsätter.  

Alla dessa lyckade överduktiga människor

Tycker inte du också att det kryllar av übermänniskor? Asså, sådana där som lyckas göra allt under samma period i livet - skriva böcker under mammaledigheten, göra karriär som typ jurister samtidigt som de startar upp någon helt fantastiskt behövd hjälporganisation eller driva hundra framgångsrika bloggar vid sidan av familje- OCH yrkeslivet- OCH extrajobbet som yogainstruktör eller liknande. 

Nu vet nog de flesta av oss innerst inne att den här typen inte alls är så vanlig, det bara berättas om dem mer än om oss medelmåttor, men frågan kvarstår ändå – de som ändå lyckas vara sådär extremproduktiva, hur sjutton gör de för att få sina liv att gå ihop? Och hur orkar de?


För visst måste vara det så att en übermensch aldrig slöar? Inget slappande på kvällarna, inget meningslöst surfande, inget lägga sig i tv-soffan efter en dag full av jobbande, hushållssysslor och skrikande barn. Tidiga morgnar, sena kvällar – ni hör, sådär orkar i alla fall jag inte hålla på. 

Om jag inte gör något jag älskar förstås. Då blir saken helt annorlunda.

Och det är just det det handlar om - att lägga vår tid på saker vi brinner för, som ger oss mer energi än vad de tar och är det något de här superlyckade effektivitetsundren kan lära oss vanliga drömmare så är det att sluta ägna oss åt sånt vi egentligen inte bryr oss om. Att aktivt välja vad vi vill göra istället för att låta livet flyta förbi. Att gå efter lust och glädje och våga göra slag i saken.

Väljer vi vårt liv mer aktivt tror jag att även vi normalenergiska människor kan få loss åtminstone några extra timmar för att göra det vi brinner för. Det gör oss knappast till übermänniskor men kanske lite gladare och med några fler kul projekt i bagaget.