Att se till förutsättningarna och kanske sänka ambitionerna en aning

Jag längtar så efter struktur. Ordning på skrivbordet, ordning på dagarna, ordning på livet. Jag vill att mina bokföringspärmar ska vara prydliga, fakturor ivägskickade, nya jobb på gång. Full koll på vad som händer i vännernas liv, massor av tid för att skicka dem långa mail och prata länge i telefon. Rent i lägenheten, var sak på sin plats och god mat i kylskåpet i väntan på att bli kreativt tillagad. Hemmagjord müsli och snygga kläder i garderoben. Så vill jag ha det.

Men inte till priset av att vara trött jämt, utan lust till att göra det sådär fint och coolt och effektivt och succéartat fantastiskt. Utan ork till att ens vara lycklig åt det jag faktiskt har. Då bor jag hellre i ett leksakskaos, äter spagetti varje dag med virrig bokföring i pärmarna.
Och jag behöver inte få allt det där på en gång. Det går ju inte ens om jag skulle försöka. En sak i taget räcker. Ett rent skrivbord i dag, en ny tröja i morgon. Ett nytt roligt projekt på gång på onsdag.

Ibland är det svårt att se att målen kanske är lite väl högt satta för att man ska må bra. Ibland måste man ge sig själv lite mer tid för att nå dem. För livet tar tid att få ordning på - i alla fall om man ska hinna vara trött mellan varven också.
/Johanna

Det här med att jobba med barn hemma

Så är det dags att få fart igen. Efter ett års mammaledighet är det nu meningen att jag ska dra igång propellern, sätta i turbobatterierna och spurta ut i arbetslivet. Det är ju bara det att dagiset inte börjar förrän om två månader. Inga problem tänker jag när jag tackar jag till uppdragen med deadline redan om ett par veckor - trots att jag vet att det är svårt, väldigt svårt, att jobba med en ettåring hemma.

Jag är en obotlig optimist när det handlar om att hitta tid. Tidsoptimist heter det visst, men jag är inte typen som kommer försent utan snarare en sån som ser mig själv som världens mest effektiva människa. Jag tänker att om sonen sover i en timme så hinner jag göra massor, och under kvarten som han leker med sina klossar i godan ro kan jag definitivt skriva en hel sida. Minst. Nu funkar det ju inte riktigt så, har jag märkt. Det tar tid att komma i gång, ställa in fokus och hitta koncentrationen. Och att ständigt bli avbruten gör det inte lättare. Vad gjorde jag nu igen? Blev jag färdig med det? Va? Stängde jag ner det dokumentet? Men det var ju det andra jag var färdig med! Eller var jag färdig?

Jag tog ett och annat jobb även när sonen var yngre. Det var svårt då också, men det gick. Herregud, då låg han åtminstone kvar där man la honom även om han gnölade till då och då av tristess. Nu vette fåglarna hur det kommer att gå.  Med en ettåring, som dessutom går, är det bara att glömma allt vad flow och arbetsdiciplin heter. Tänk istället två minuters arbetsro, en halvtimmes barnmatning, tre minuters arbetsro, en kvart bygga koja osv osv.

Det är väl bara att inse. Barn tar tid och ska göra det. Och för oss som försöker jobba trots att vi är hemma med barnen - det är kvällarna som gäller. Eller barnvakt. Vare sig vi är effektiva eller ej.
/Johanna

Att sätta mål

Det är fascinerande hur effektivt det kan vara att sätta upp mål. Ett stort mål att dagdrömma om, ett mellanstort som känns realistiskt men ändå lite sådär pirrigt, läskigt och roligt på samma gång och så ett gäng små mål som ligger nära i tiden. Ett för dagen, ett för veckan och ett som ska vara klart till jul, typ.

Det trixiga med målsättande är att verkligen bestämma sig och sen inte vara för överseende mot sig själv. Målen måste hållas -  annars fallerar allt har jag upptäckt. Visst finns det gånger när ingenting funkar och alla planer blir till en dåligt-samvete-gröt, men då har jag lärt mig att istället för deppa fundera på varför det inte lyckades och sedan sätta upp ett mer realistiskt mål.

Det är viktigt att njuta av hur bra man är då och då och det finns inget som gör så mycket nytta för arbetsglädjen som att ha klarat av ett mål. Så fundera över vad du vill, skriv ner det och nå dit. Varje dag!
/Johanna

Min vision - därför

Jag har alltid varit fascinerad av människor som får saker gjorda, som tar tag i det som behöver göras utan att ha stönat och ojat sig i flera månader innan. Jag tycker inte själv att jag är en doer även om jag gärna skulle vill vara en. Visst får jag saker gjorda, men det är inget som ligger naturligt för mig. Jag kan vara otroligt trögstartad och får ofta verkligen kämpa för att komma igång. Och det är därför minvision.se finns - för att jag behöver sidan själv! Metoderna som ligger där är sådana jag själv använder och tycker hjälper. Nu hoppas jag bara på att de kan kicka igång fler än mig. Världen behöver doers.
/Johanna

En realistiskt visionär

”Det värsta med en bra idé är att det är ett sånt jävla jobb att genomföra den”.
Det var föreläsaren och entreprenören Donnie Lygonis som sa det, och han har så rätt. Det är besvärligt att vara visionär och realist samtidigt - insikten om att det inte går att vara lat om projektet ska bli av, att det kanske kommer kräva mer energi än du egentligen har och att många dyrbara lediga timmar kommer att gå åt kan få den mest energiske entusiasten att svalna. Med de här tankarna i bagaget har jag kommit till en insikt: Satsa bara det du tycker är roligt, som ger dig mer energi än den som går åt och som leder till att du ännu mera lever det liv du vill leva. Det låter kanske självklart, men när jag tittar mig omkring ser jag sorgligt många som lägger massor av energi på saker som inte gör dem lyckliga. Det är lätt att välja fel, som någons mormor sa någon gång.

Jag älskar att mässa om hur allt för många bra idéer glöms bort och att världen kommer att bli bättre när fler vågar tro på sina idéer och lär sig att komma igång. Men för att världen verkligen ska bli bättre krävs det att alla de som vågar ta det där steget verkligen tänkt igenom vad idén kommer kräva av dem. Drömmer du om att bo i ett hus du byggt själv, måste du först vara säker på att du tycker att de är roligt att snickra. Vill du bli frilansjournalist måste du vara beredd på att också bli en säljare.
Jag hade säkert kunnat få idén till MinVision.se även om jag inte tyckte att det var kul att skriva och starta webbsajter – men om det varit så hade förmodligen inte sidan funnits idag.

Var en doer, våga ta steget, men glöm inte tänka efter före.
/Johanna

Om att inte komma igång

Jag sätter på en kopp kaffe, lägger i en tvätt, sätter upp håret. Så. Nu borde jag vara redo. Går till skrivbordet, städar lite, sätter på en bra skiva och lägger händerna på tangentbordet. Ingenting. Vad skulle jag skriva om? Fan, jag glömde kaffet. Upp igen. Mjölken är slut. Ut, handla i kvartersbutiken, i med mjölken, tar med koppen till arbetsrummet. Så, färdig. Nu ska jag börja.

Ingenting. Tankarna snurrar i huvudet, jag ha ju så mycket att göra, varför kan jag inte bara komma igång?

Det är just det. Tankarna snurrar. Jag har ingen struktur. Jag sitter här, är redo att börja, men så länge jag inte har koll på exakt vad jag ska göra, de konkreta handlingarna, blir ingenting gjort. Så vad gör jag? Jag stirrar in i datorn. Får ångest. Rensar strumpor.

Jag tror att skillnaden mellan doers och ”skjutauppare” framför allt ligger i förmågan att snabbt konkretisera vad som ska göras. En otydlig uppgift känns alltid mycket tyngre än en tydlig, och ofta krävs det faktiskt inte mer än några sekunders tankeverksamhet för att du ska ha bestämt dig för vad uppgiften egentligen innebär. Några sekunders fokuserat tänkande.

Så jag tar fram papper och penna och börjar skriva. Vad ska jag göra? Vad innebär varje uppgift? När jag ska jag göra det? Ju mer konkret det blir, desto lättare känns uppgifterna. Och plötsligt har dagen gått. Och jag har gjort det jag ska.

/Johanna, minvision.se