"Man måste tro på sig själv och kämpa"
Ung och oerfaren men med en brinnande lust att hjälpa andra. Nikoo Bazsefidpay gjorde det som ingen annan i Sverige orkat ta tag i – hon startade en hjälporganisation för bättre tandhälsa i fattiga länder.
Ung och oerfaren men med en brinnande lust att hjälpa andra. Nikoo Bazsefidpay gjorde det som ingen annan i Sverige orkat ta tag i – hon startade en hjälporganisation för bättre tandhälsa i fattiga länder.
Nikoo Bazsefidpay vankade av an i säkert tio minuter innan hon knackade på dörren till studierektorns kontor på Karolinska institutet för att berätta om sin idé. Vad skulle han tänka? Hon, bara 23 år gammal och inte ens färdigutbildad –skulle hon verkligen kunna starta en hel organisation? Men så tog hon mod till sig och gick in.
- Och han var bara positiv! Det var en sådan lättnad, jag blev verkligen stöttad från början, säger Nikoo.
Studierektorn presenterade henne och idén för några andra lärare på skolan, de ville gärna hjälpa till och snart hade flera kurskompisar också hoppat på tåget. Planerna blev allt mer konkreta. Något som saknats länge, en svensk version av organisationen Tandläkare utan gränser var på gång.
Studierektorn presenterade henne och idén för några andra lärare på skolan, de ville gärna hjälpa till och snart hade flera kurskompisar också hoppat på tåget. Planerna blev allt mer konkreta. Något som saknats länge, en svensk version av organisationen Tandläkare utan gränser var på gång.
Från början handlade det bara om att Nikoo ville jobba som volontär efter examen. Samla på sig erfarenhet, komma ut i världen, hjälpa andra människor. När tiden närmade sig kontaktade hon Läkare utan gränser men fick veta att de inte bedrev någon verksamhet inom tandvård - och det var någonstans där som idén till Tandläkare utan gränser kom till. Nikoo kontaktade Tandsundhet utan gränser, en dansk organisation, och åkte med dem som volontär till Filippinerna.
- Jag fick så mycket inspiration och lärde mig massor om hur volontärorganisationer fungerar. Resan gav mig den bekräftelse jag behövde på att min idé om en svensk motsvarighet skulle fungera.
Väl hemma igen såg Nikoo till att det gick snabbt,
- I ett så här stort projekt är det viktigt att saker inte får ta för lång tid, då stannar det upp, säger hon.
Hemsidan fixades och det blev offentligt att organisationen hade startats. I samband med att projektet blev känt hörde flera tandläkare av sig och berättade att de hade haft samma tanke i tio år men att det inte blivit av.
- När man ska starta en sån här grej behövs det en igångsättare, en person som inte är rädd för alla utmaningar som ligger på vägen. Men personen kan inte jobba ensam utan måste ha stöd. Jag har haft allt det där – utan stödet från mina föräldrar, alla i styrelsen och vännerna som hjälpt till hade jag säkert inte varit där jag är idag, säger hon.
Organisationen arbetar dels med akutvård, dels med preventiv vård. Den senare innebär bland annat att utbilda föräldrar, lärare och vårdpersonal så att de i sin tur kan lära barn hur de ska göra för att få en bättre munhygien. Något som kräver en hel del kunskap och känsla för landets kultur.
- Första landet vi åkte till var Zimbabwe, efter enormt mycket arbete förstås. Det går inte att förstå hur mycket det är att göra innan man kan köra igång med något sådant här, så mycket detaljer! Vi var ju dessutom tvungna att hitta sponsorer som kunde finansiera och skicka ner allt material och alla instrument som volontärerna skulle behöva, berättar Nikoo.
I dag, bara två år efter att organisationen startades, har Tandläkare utan gränser redan hjälpt tusentals människor och flera nya resor är på gång. Lätt har det inte varit, men väl värt allt jobb.
- Jag har levt lite som i en bubbla sen jag satte igång allt. Det har varit otroligt mycket men jag har aldrig känt att jag inte orkar eller att jag vill ge upp. Det räcker med att tänka på alla personer vi har hjälp, och ska hjälpa i framtiden. Gör jag det får jag hur mycket energi som helst.
Nikoo beskriver sig själv, inte helt otippat kanske, som målinriktad med en förmåga att fokusera på det positiva.
- Det där har jag fått från mina föräldrar. När Tandläkare utan gränser fortfarande var på idéstadiet hade jag skrivit en lång lista med fördelar och nackdelar. Jag ville få råd av mamma och pappa, men de sa bara ”Nikoo, riv bort nackdelarna nu och tänk på fördelarna istället”. Det är typiskt dem. De har lärt mig och min syster att ingenting är omöjligt, verkligen ingenting, säger hon och fortsätter.
- Jag tror att vi människor har så mycket mer kapacitet än vad vi tror. Allt handlar om hur man bygger upp sig själv inombords. Den som verkligen tror på sin idé kan göra vad som helst, verkligen vad som helst.
Hon lär dig utnyttja din hjärna bättre
Fejka att du redan är där. Våga tjyvstarta. Det är författaren och föreläsaren Jenny Åkermans bästa tips för att sluta snacka om våra drömmar, och börja förverkliga dem.
Det är bara en papperskuliss - det där hindret som gör att vi aldrig kommer längre än att prata om det vi drömmer om. En tunn vägg som ironiskt nog kan vara extremt svår att riva ner.
- Hindret består sällan av mer än idén om att det inte går, men det finns tekniker för att få bort den där tanken, säger Jenny Åkerman, pedagogen som till vardags arbetar med att få människor att inse att de kan mer än de tror, bara de lär sig att utnyttja sina hjärnor bättre.
- Hjärnan är så fantastiskt formbar. Den anpassar sig efter våra behov. Den som blir blind utvecklar ju en bättre hörsel till exempel. Man kan säga att vi gör beställningar till hjärnan på vad vi behöver, sen gäller det bara att beställa rätt saker som går i linje med vad vi vill, säger hon.
Jenny Åkerman har under hela sitt liv varit intresserad av hjärnans potential. Hon är musiklärare i grunden men arbetar i dag som föreläsare och tränare i neurolingvistisk programmering. Hon är också författare till böckerna "Ja, tack, hjärna", "Mer än hjärna" och nu senast "Goda Hjärningar". Problematiken med att "komma igång" möter hon ofta.
- En bra teknik för att ta det där första steget är att börja med något som normalt sett brukar fixas längre fram, säger Jenny. Som att göra en hemsida, till exempel.
- När sajten om projektet är uppe känns det som att jag redan är igång och vips har jag lurat mig själv att fortsätta - det blir ju bara jobbigt att inte göra det där jag skrivit på sajten att jag ska göra, säger hon.
Enligt Jenny utgår våra handlingar från vad vi har för inre målbild. Hon berättar att hjärnan inte kan skilja på fantasi och minnen, därför gäller det att göra målbilden till ett "minne av framtiden" som vi sedan hela tiden påminner oss om. På så sätt kommer vi både medvetet och omedvetet att arbeta mot våra mål.
- Det är så våra hjärnor fungerar. Jag brukar likna beställningarna jag gör till hjärnan med att vara ute och klättra och kasta upp en krok dit jag vill komma. Där kroken sitter, finns mitt mål. Sen kan jag klättra både åt höger och vänster på vägen dit, men förr eller senare kommer jag alltid hamna där kroken är, säger Jenny.
Den som lär sig att förstå hur vår hjärna fungerar och tränar på de tanketekniker som finns kan nå hur långt som helst, säger Jenny.
- Hjärnan har en hiskeligt stor potential. Jag tror att de flesta har världens kapacitet.
"Ett projekt är som en relation"
Han åker över hela världen för att prata om kreativitet och motivation, har alltid flera projekt på gång och hundratals bakom sig. Donnie Lygonis är en doer som gör det om och om igen. 
Donnie Lygnois älskar idéer. Han får gåshud av att prata om roliga projekt och en bra idé ger honom energi som räcker till ett helt fotbollslag. Och det är just den där energin han är känd för. Han är studsbollen som är en mästare på entusiasmera andra, skapa gruppsamhörighet och få sina medarbetare att älska sina jobb.
- Jag har alltid dragit igång grejer, ända sen jag var liten. Jag var ett, vad ska man säga… ett högenergibarn, säger Donnie, och det är inte svårt att tro honom. Han började sin karriär som militär, men efter åtta år kliade det för mycket i entreprenörssjälen och tillsammans med sin syster gjorde han upp en plan. De bestämde sig för att inom femton år ha byggt upp en ekonomisk plattform som är så pass stark att de själva ska kunna bestämma vad de ska jobba med, och själva kunna finansiera projekten. Sedan dess har de startat och drivit ett gäng företag, både tillsammans och på var sitt håll – och målet är fortfarande tydligt definierat.
- Vi kan nog lyckas med vår plan, vi har några år på oss och just nu ser det bra ut, säger Donnie.
Fram till sommaren 2008 var han VD för sajten Playdo, ett spelcommunity som snabbt vuxit i både Sverige och utomlands. Det började som ett hobbyprojekt, men antalet medlemmar var snart uppe i över 400 000. Nu används sidan i över 150 länder och har snart 2 miljoner användare.
- Jag var med i starten av det ”nya playdo” tillsammans med tre andra, tog in de första 25 miljonerna, anställde de första 25 personerna och lämnade sen över till den nya VDn, säger Donnie. Enligt honom var hans roll i projektet ett ”textbook example” av hur olika människor behövs i olika faser. Han beskriver sig själva som världsbäst på att starta projekt och få igång dem, men när det börjar bli mer vardag och rutin över det hela blir han på en gång en sämre ledare. Då är det dags att lämna över projektet till någon annan som passar bättre.
- Jag tog Playdo-projektet från en yvig idé till ett lanserat spel och den nya Vd:n ska nu ta det från ett lanserat spel till en världsprodukt.
Sedan Playdo-tiden har Donnie, i vanligt ordning, ägnat sig åt att förverkliga ett antal nya idéer. Många inom spelbranschen, andra handlar om mobila tjänster och tjänster på nätet.
- Men den största visionen just nu är ändå Constant Innovation, ett företag jag och syrran döpte efter vår pappa Constantin som gick bort i cancer 2004. Målet är att skapa en stiftelse som ger ut stipendier och bidrag till entreprenörer som arbetar med världsförbättrande idéer, för det gjorde vår far hela sitt liv, och det är ett litet sätt för oss att hedra hans minne. Han berörde så många människor på ett sånt positivt sätt.
Donnies Lygonis är en populär föreläsare och hans hjärteämnen är, kanske inte helt oväntat, ledarskap, kreativitet och motivation. Med hundratals projekt bakom sig vet han vad han pratar om. För att driva igenom ett stort projekt krävs mod, säger Donnie. Och jävlar anamma. Det kommer alltid dyka upp människor längs vägen som inte tror på idén. Dessutom krävs det självinsikt.
- Ett av de vanligaste skälen till att projekt rinner ut i sanden är att de som driver det antingen saknar självinsikt, eller inte erkänner sina svagheter.
Ett projekt är, enligt Donnie, som en relation. Du är upp över öronen förälskad i början, men efter ett tag mattas entusiasmen av.
- Då måste man, precis som i en relation, försöka komma ihåg vad det var man gick igång på i början. Oftast kommer man på det och då blir det världens nytändning!
