Tips

Är du, precis som jag, frilansjournalist så ska du absolut besöka den här bloggen. Massor av bra råd och pepp – även för de som varit med ett tag.
Trevlig helg!

Tacksam

Jag har många gånger tvekat över om jag valt rätt yrke. Var det verkligen journalist jag ville bli? Ofta kommer funderingarna efter ett ovanligt långdraget och monotont uppdrag –  men det har aldrig varat särskilt länge.

Även om jobbet såklart inte bara innehåller spännande uppdrag, och även om det finns en massa andra saker som jag också skulle vilja göra i livet, så kan jag inte ångra alla de möten jag har varit med om. Alla människor som delat med sig av sig själva och sina världar. Inte heller kan jag förneka den lycka jag känner när jag sitter med en text. Jag älskar det verkligen –  skrivandet, redigerandet, att få berätta. Jag blir helt bubblig bara av att tänka på det. Inte kan jag sluta då!

Jag kanske har haft extra tur – eller så har mina intressen helt enkelt styrt mig åt det hållet – men jag har intervjuat så många intressanta, fascinerande och kreativa människor. Förstå vilket lyxuppdrag, att prata med spännande personer och lära sig massor på kuppen, få nya perspektiv. Dessutom, det finns få saker som ger mig så mycket energi som ett inspirerande samtal, en inblick in en helt annan vardag än min.

Så ja, jag älskar verkligen mitt jobb. Och det är jag oändligt tacksam för.

Lonesome

Jag är ensam på frilanskontoret hela veckan. Det är ohyggligt tråkigt. Och jag känner faktiskt, nu när det börjar närma sig torsdag, att jag blir lite deppig av alla tomma stolar runt omkring mig. Åh, vad jag behöver mina jobbarkompisar!

Trots att vi jobbar med helt olika saker och trots att vi under stressiga dagar knappt säger ett ord till varandra så gör de där små sällskapsstunderna en enorm skilland. Frågorna då och då, "vill du också ha en kaffe?", "vad tycker du om det här?" eller "läste du om...?", de påverkar en. Mer än vad man kan tro.

Att jobba självständigt och att jobba ensam är två vitt skilda saker.

Vilodag

I dag är det en sån där dag. När jag inte får något gjort. Kan inte räta ut tankarna, de fladdrar. Hittar inte fram. Förblir luddiga.

Vänta på massor av besked innan jag kan börja planera och har inte energi nog att använda dötiden till att formulera nya idéer – de senaste dagarna har jag fullkomligt öst ur mig uppslag, kreativ toppform.
I dag tog det slut. Måste kanske vila hjärnan.

Jag hämtar nog sonen tidigt i dag. Ibland är det bästa att kapitulera, vända om och hämta nya krafter.

Stoppklossarna

Jag har en uppgift som jag väntat alldeles för länge på att göra. Den har legat som en stoppkloss framför mig och varje gång jag hoppat över den, för det har jag gjort ett par gånger (dock alltid med "en väldigt bra" ursäkt), har känslan av dåligt samvete vuxit. Som en kläggig brun smet som lägger sig kring alla andra tankar. Urk.

Ändå har jag inte kommit mig för att sätta igång. Kanske mest för att det inte känts roligt (saken är den att jag redan gjort uppgiften en gång förut, den var redo för leverans, och så dog hårddisken. Allt borta. Bara att göra om.) men lite också för att det är tidskrävande och att jag har känt att jag måste göra annat mer brådskande, och inkomstbringande, först.

Men frågan är ändå om jag inte tjänar på att bara ta tag i det nu och göra klart allt. En gång för alla. Låta det ta den tid det tar och sedan njuta av känslan av att det är färdigt. Inte minst för att jag säkert kommer bli mycket mer effektiv överlag när den där obeghaliga stoppklossen inte ligger i vägen hela tiden. Det är inte klokt vad mycket såna kan påverka en.

När det funkar, och lite om jante

Jag älskar när tankemetoder fungerar. När jag bestämmer mig för något – till exempel för att bli mer effektiv, visualiserar hur jag ska jobba när jag är sådär duktig och snabb – och så blir det verkligen så! (Har jag förresten gjort det klart för er att jag har pysslat ihop den här sidan för att jag behöver den själv? Jag använder ofta metoderna här till höger.)

Egentligen är det ju inte dugg konstigt att visualisering fungerar. Jag menar – ingen tycker ju att det är märkligt att någon som inte tror på sig själv inte lyckas med sina mål. Att inte tro på sig själv är ju som att visualisera sitt misslyckade, eller hur?

Problemet är väl att det ofta är lättare sagt än gjort att tro på sig själv och sina egna idéer. Särskilt i vår kultur där jante ligger som en tungt täcke över oss. Vem är jag att tro att just jag är så bra?

Jag låter Nelson Mandela svara på den frågan.

"We ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, and fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small doesn't serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you.

Allt börjar med en tanke. Och fokus. Kör hårt. Det blir så mycket roligare då.

Spretiga dagar

I dag har det varit en sån där dag när ingenting blir gjort. Eller jo, lite kanske. Men inget av vikt. Halva dagen gick åt till att skicka fakturor, hitta VAT-nummer, svara på mail och kolla upp diverse flyg-, buss- och tågresor samt reka barnvakter (mitt ständiga, tar aldrig slut) så att jag ska kunna åka till bokmässan och göra reklam för en bakbok jag har varit delaktig i. 

Nyttiga saker alltihop (inte minst skicka faktura) men jag har knappt hunnit med något sälj alls. Och det är ju det jag alltid vill hinna mer av. Jobb har jag, men jag vill ha fler kunder och har dessutom så många idéer på lager som jag vill få ur mig.

Och som vanligt, precis när jag kommit igång med det roliga, det riktiga jobbet, tar arbetsdagen slut och jag ska hämta på dagis.

Jag måste verkligen bli mer effektiv. Kanske ska läsa den där 4-hour Workweek-boken ändå. Verkar ju bra. Börjar dock med att visualisera mig check-check-checksnabb. Från och med i morgon bitti.

Peppapp

En del av mig tycker att Olof Röhlanders Peppapp är fantastiskt fånig. Hallå liksom, han säger att jag är bra och snygg, att jag kan och kom igen nu men har aldrig träffat mig. Höjden av tomma ord, varför skulle jag lyssna på det? Dessutom är det hissmusik i bakgrunden, huvva.

Men ändå. Jag ler ju när jag lyssnar på det. Blir lite glad. Vill höra en till. Och så tänker jag varför inte? Ibland är det ändå lättare att lyssna på någon annan än sig själv, även om det bara röst i en app.

Om att vara rädd

När jag tänker på hur många idéer jag har haft som det inte blivit något med blir jag förbannad. På mig själv mest, för att anledningen till ut-i-sanden-rinnandet oftast berott på att jag har varit rädd. Då, när jag precis fått idén hade jag säkert massor av förklaringar till varför det var bäst att inte kontakta den där människan, våga lägga tid på att definiera idén, berätta om den för någon annan – men innerst inne vet jag ju att det var rädsla och inget annat som hindrade mig. Rädsla för vad andra ska tycka. För att misslyckas. Verka dum.

Samtidigt, när jag tänker på vad jag på riktigt är rädd för... Att dö. Eller nej förresten, att inte ha levt när jag väl dör. Jag vet, nu drar jag stora växlar här och det finns risk för klyschparad, men det här är viktigt. Vi lever nu, i dag, och det är i dag vi har tid att göra det vi drömmer om.

Varje dag som jag fegar ur gör jag mig själv en otjänst, det är ju så mycket roligare att våga. Och varför fegar jag egentligen? För att någon ska skratta åt mig? För att folk ska tycka att jag är idiot? För att ingen någonsin ska anlita mig igen? Jo. Visst.

Från och med nu ska jag skita i det. Köra på ändå. Jag kan ju, det vet jag. Och gör jag dåligt ifrån mig är inte det hela världen det heller, bättre nästa gång osv osv. Skratta åt mig bara, jag kan skratta med och ta till mig och bli bättre istället för att känna mig liten. No worries.
 
 Så, höstlöfte: Våga ännu mer. Varje dag. Hela tiden. Ha roligt som fan.  

Spånade lite

Jag älskar spånmöten. Hade precis ett med min kära kontorskollega K och vi kom på så många bra idéer. Som helt säkert kommer att leda till andra bra idéer. Och till nya, och nya och nya.

Och allt det här gör vi alltså dagen innan min semester börjar... Jag som tänkte försöka släppa jobbet och vila.

Fet chans.

Kan knappt tro det..

...men snart ska jag ha semester. På riktigt. Och kan ni tänka er, jag är nästan helt klar med allt det där jag ville vara klar med innan jag lägger upp fötterna den här sommaren. Jag har avslutat alla projekt jag jobbat med under våren, rensat min inbox, betalat alla räkningar,  jag har skickat ut alla fakturor och jag har mailkonverserat klart med alla som väntat på svar från mig.

Det enda som saknas nu är att göra en ordentlig planering inför hösten. Att få ordning på alla idéer jag har, spalta upp dem och bestämma vilka som ska skickas när och till vilka tidningar. Men jag har en dag till på mig och det räcker fint.

Åh hjärna, snart ska du få slappna av!
(Fast om jag känner mig själv rätt så sitter jag med min idébok och skriver redan på färjan mellan Tyskland-Sverige. Bra så).

Ideas Island

Alltså, kolla in det här. Interesting.org-bröderna Teo och Fredrik Härén har gjort det igen. Deras nya idé: Låna en paradisö och jobba på dina idéer i en inspirerande miljö. Helt gratis.

Gilla på den.

Pitchingtajm

Nu är det dags. Jag måste pitcha idéer. Den senaste tiden har jag haft så mycket att göra att jag helt enkelt inte hunnit sälja något men nu går inte det längre. Brainstormar jag inte nu kommer jag att vara uppdragslös och inkomstlös i juni. Not good.

Det här både älskar och avskyr jag med mitt jobb. Älskar att min inkomst kommer så direkt från mina idéer. Att jag tjänar pengar genom att hitta på. Avskyr stressen att behöva vara kreativ på beställning. Att inte veta hur min ekonomi ser ut nästa månad.

Ah well, hittills har det gått bra och fördelarna överväger helt klart nackdelarna. Och bättre ska det gå, jamen! Målet är förstås att inte behöva sälja särskilt mycket alls – det är trots allt ett ganska ineffektivt sätt att tjäna pengar på i och med att frilanslönerna knappast är något att hurra för.

This is where the magic happens.

Morgonstund

In på kontoret, hörlurar på.
Musik. Ambient.
Dagens uppgifter: Tre guidetexter, tio kortisar om bröd. Lägga sista handen vid en längre text och skicka till redaktören. 
Om jag hinner, få iväg några fakturor.

Det är fredag.
Nu kör vi.

Vi gör mer än vi tror

I dag har jag pratat med min kontorskollega K om det här med att vara en doer. Vi är båda småbarnsföräldrar som pusslar som bara den för att få tiden att räcka till och vi går båda runt med en känsla av att ha tusen idéer men ingen tid. Och en frustration över att det känns som att vi mest pratar om allt vi vill göra.

Vad vi glömmer är att vi faktiskt gör MASSOR. Saker som vi inte ens tänker på är riktiga doergrejer. Vardagliga saker, men som ändå är ganska coola bedrifter när man funderar lite på det.
Några exempel:

1. Vi har startat upp ett frilanskontor med allt vad det innebär (hitta lokal, fixa alla papper för att få ett kontrakt för lokalen, inreda den och hitta och välja hyresgäster).

2. K har skolat in sin son hos dagmamma samtidigt som hon har startat upp frilanskontoret OCH sitt företag OCH renoverat om hemma.

3. Jag har startat upp mitt företag igen efter en ganska lång mammaledighet och har på ganska begränsad tid lyckats få igång flera roliga projekt och dessutom sålt in en hel del artikelidéer.  Däremellan har jag tagit flera tv-uppdrag både i Sverige och här i Berlin. Och just det, jag har också köpt en lägenhet som inte är byggd än, arbetat fram en planritning för den och planerat allt från kakel i badrummen till golv och dörrtyper. Ganska mycket jobb med det faktiskt.

När man drömmer stort är det lätt att glömma alla småsaker som man faktiskt gör, hela tiden. Och lyckas med. Hurra för oss!

Vårt fina kontor som vi sitter på nu. Med hund och allt.

Citatet

"I quit being afraid when my first venture failed and the sky didn't fall down."
 

Allen H. Neuharth
Grundare av USA Today

Få pengar till din idé

Det här gillar jag! På wefund.co.uk kan du som har en kul idé men inga pengar berätta om projektet och få folk att donera en slant för att det ska bli verklighet. Jag ska snart gå på en releasefest här i Berlin för en ny modetidning, Œ Magazine, som förmodligen inte skulle ha blivit av om det inte vore för We fund. Bra grej!

Här är tidningens presentationsvideo.

It's really happening, baby.

Jag är så glad. Och rörd och tårögd för att det går så bra för min visdomskälla, trygga punkt och bästa vän sen typ jämt. Hon heter Sara och har, tillsammans med Mats Strandberg, precis släppt sin första bok. Den heter Cirkeln och är fantastisk. På riktigt. Inte bara hypad. Den är bra, bra, bra. Och första delen i en trilogi.  Lycka! Det kommer mer.

Hur många nätter har inte Sara och jag suttit och drömt om framtiden? Ätit alldeles för mycket glass medan vi vänt och vridit på vad som är förnuftigt, vad som känns bäst. Hur ofta har vi inte tvivlat på våra val? Peppat varandra, sagt att "en vacker dag, det kommer, det kommer". Och nu är hon där, i framtiden. I visionen. 
Så rätt. Så välförtjänt. Och så inspirerande.

Ibland blir allt precis som det ska.

Läs hyllningen av boken i DN. 
Läs Bokhoras intervju med Sara.
Kolla in Saras blogg.
Köp boken!

Medan tiden går

Det snurrar i huvudet. Vad var det jag skulle göra nu? Listan var ju så lång! Var är listan? Vad var det som var viktigast? Bokföringen, just det. Förbereda en intervju. Skriva ut en annan, och så den där texten. Just ja. Det kommer sakta tillbaka.

Men ställtiden, gott folk. Jag avskyr ställtid. Jag vill vara effektiv nu.

Stora val, jajemen

I dag hälsar Bob Proctor i sitt dagliga citatutskick att "The choices I make today will determine the rest of my life!", det är nån annan supercoach med väldigt vita tänder i USA, Ginny Dye, som sagt det.

Jahapp, ok. Då tar jag och bestämmer mig för något alldeles fenomenalt i dag dårå. Till exempel att jag ska skriva två helt fantastiska artiklar innan dagen tagit slut. På så sätt får jag kanske ännu fler uppdrag, och ju fler uppdrag jag får desto fler människor möter jag och hey – alla vet vad som kan vad hända när man möter nya människor. 
Magic. 
Nya idéer, nya projekt, nya pengar, nya upplevelser, nya bedrifter, nya länder, nya språk. Till exempel.

Så får det bli. Två fantastiska artiklar coming up. You never know. 

Blä.

I dag är en dålig dag. Kallt ute, kallt på kontoret, vattnet till kaffemaskinen är slut (vi måste köra med köpevatten, det i kranen kalkar igen apparaten), plånboken glömd hemma och printern är trasig. Sur, är jag. Sur och med en begynnande kaffeabstinenshuvudvärk. Blä.

Så då gäller det att ta sig ur gruffandet och bli munter igen alltså. Inte för att man alltid måste vara glad, det kan vara rätt skönt att vara sur då och då, men för att jag ska få någonting gjort. Jag är så ineffektiv när jag tjurar. Så vad gör jag?

1. Tvingar hit maken med plånboken.
2. Köper vatten.
3. Gör kaffe.
4. Sätter på kära fasterns spotfifylista "En solig dag" (första låten är Lollipop).
5. Börjar med bokföringen för 2010 (största dåliga samvetet nu. Lika bra att få det gjort så att jag kan koncentrera mig på de roliga sakerna sen).
6. Tänka på att min son har hittat en ny kärlek - farmors regnmössa. Och att jag ska äta middag ute ikväll. Och släppa en bok. Och skriva fyra roliga artiklar den här veckan. Och har världens bästa kontor att sitta på. Åtminstone när det är varmt.

Wish me luck.

”Man måste tro på sig själv och kämpa"

Ung och oerfaren men med en brinnande lust att hjälpa andra. Nikoo Bazsefidpay gjorde det som ingen annan i Sverige orkat ta tag i – hon startade en hjälporganisation för bättre tandhälsa i fattiga länder. 

 

Nikoo Bazsefidpay vankade av an i säkert tio minuter innan hon knackade på dörren till studierektorns kontor på Karolinska institutet för att berätta om sin idé. Vad skulle han tänka? Hon, bara 23 år gammal och inte ens färdigutbildad –skulle hon verkligen kunna starta en hel organisation? Men så tog hon mod till sig och gick in.

 - Och han var bara positiv! Det var en sådan lättnad, jag blev verkligen stöttad från början, säger Nikoo.  


Studierektorn presenterade henne och idén för några andra lärare på skolan, de ville gärna hjälpa till och snart hade flera kurskompisar också hoppat på tåget. Planerna blev allt mer konkreta. Något som saknats länge, en svensk version av organisationen Tandläkare utan gränser var på gång. 

Från början handlade det bara om att Nikoo ville jobba som volontär efter examen. Samla på sig erfarenhet, komma ut i världen, hjälpa andra människor. När tiden närmade sig kontaktade hon Läkare utan gränser men fick veta att de inte bedrev någon verksamhet inom tandvård – och det var någonstans där som idén till Tandläkare utan gränser kom till. Nikoo kontaktade Tandsundhet utan gränser, en dansk organisation, och åkte med dem som volontär till Filippinerna.

 - Jag fick så mycket inspiration och lärde mig massor om hur volontärorganisationer fungerar. Resan gav mig den bekräftelse jag behövde på att min idé om en svensk motsvarighet skulle fungera. 

Väl hemma igen såg Nikoo till att det gick snabbt,

 - I ett så här stort projekt är det viktigt att saker inte får ta för lång tid, då stannar det upp, säger hon.

Hemsidan fixades och det blev offentligt att organisationen hade startats. I samband med att projektet blev känt hörde flera tandläkare av sig och berättade att de hade haft samma tanke i tio år men att det inte blivit av.

- När man ska starta en sån här grej behövs det en igångsättare, en person som inte är rädd för alla utmaningar som ligger på vägen. Men personen kan inte jobba ensam utan måste ha stöd. Jag har haft allt det där – utan stödet från mina föräldrar, alla i styrelsen och vännerna som hjälpt till hade jag säkert inte varit där jag är idag, säger hon.

Organisationen arbetar dels med akutvård, dels med preventiv vård. Den senare innebär bland annat att utbilda föräldrar, lärare och vårdpersonal så att de i sin tur kan lära barn hur de ska göra för att få en bättre munhygien. Något som kräver en hel del kunskap och känsla för landets kultur.

- Första landet vi åkte till var Zimbabwe, efter enormt mycket arbete förstås. Det går inte att förstå hur mycket det är att göra innan man kan köra igång med något sådant här, så mycket detaljer! Vi var ju dessutom tvungna att hitta sponsorer som kunde finansiera och skicka ner allt material och alla instrument som volontärerna skulle behöva, berättar Nikoo.

I dag, bara två år efter att organisationen startades, har Tandläkare utan gränser redan hjälpt tusentals människor och flera nya resor är på gång. Lätt har det inte varit, men väl värt allt jobb.

- Jag har levt lite som i en bubbla sen jag satte igång allt. Det har varit otroligt mycket men jag har aldrig känt att jag inte orkar eller att jag vill ge upp. Det räcker med att tänka på alla personer vi har hjälp, och ska hjälpa i framtiden. Gör jag det får jag hur mycket energi som helst. 

Nikoo beskriver sig själv, inte helt otippat kanske, som målinriktad med en förmåga att fokusera på det positiva.

- Det där har jag fått från mina föräldrar. När Tandläkare utan gränser fortfarande var på idéstadiet hade jag skrivit en lång lista med fördelar och nackdelar. Jag ville få råd av mamma och pappa, men de sa bara ”Nikoo, riv bort nackdelarna nu och tänk på fördelarna istället”. Det är typiskt dem. De har lärt mig och min syster att ingenting är omöjligt, verkligen ingenting, säger hon och fortsätter.

- Jag tror att vi människor har så mycket mer kapacitet än vad vi tror. Allt handlar om hur man bygger upp sig själv inombords. Den som verkligen tror på sin idé kan göra vad som helst, verkligen vad som helst.

Iphonehotet

Under arbetstid är min iphone ljudlös. Jag har bestämt mig för att bara kolla mina mejl, sms och  facebookmeddelanden på bestämda tider. Däremellan vill jag inte höra hur det plingar en gång i minuten – fokuset försvinner på en gång jag får ingenting gjort. Och det går inte nu. Jag måste hinna med mycket på väldigt få timmar, annars blir det inget klirr i kassan. Effektiviteten är min nya bästa vän. Min ekonomis bästa vän. Färre ljud från min telefon betyder mer pengar på kontot. 

Ännu mer om listor

Jag har precis podlyssnat på en bra dokumentär. Den heter "Livet är en lista", sändes i P4 och handlar om en tjej som skriver listor på precis allt. Hon är, precis som jag, frilansjournalist och har alltid mycket på gång samtidigt och listorna blir ett sätt att behålla ordningen, kontrollen och lugnet.

Jag kände igen mig, yep. Jag skriver listor på det mesta, jag älskar listor. Utan dem skulle jag aldrig få struktur på min spretiga vardag och jag tycker verkligen att listskrivandet är ett fantastiskt verktyg för att få saker gjorda.

Men, precis som tjejen i dokumentären händer det ganska ofta att jag i min duktighetsiver skriver upp lite för många punkter på min lista, saker som egentligen inte är så viktiga. Och så misslyckas jag med att bocka av allt (för att det egentligen var fysiskt omöjligt att fixa hela listan på en dag) och känner mig misslyckad, hur smart är det? Nej, som med allt annat så gäller det att inte låta listskrivandet gå överstyr. Balansen, gott folk. Balansen...

Lyssna på programmet här. 

Mindmapping, bra grejer

Foto: Dean Meyer

Det kan ju lätt bli lite snurrigt när en nytt projekt är på gång - idéer ska formuleras, andra människor ska kanske engageras, pengar lånas, planer skrivas, investerare övertalas, lokaler hittas, saker köpas. Kort sagt, vad än projektet handlar om måste ofta mängder av idéer och tankar smältas ner till något genomförbart. Snurrigt.

Vid sådana tillfällen kan lite hederlig mindmapping vara på sin plats. Nuförtiden finns det ju massor av finfina verktyg i form olika appar och datorprogram. Här har jag hittat ett bra blogginlägg som tipsar om femton schyssta mindmappingverkyg för telefonen eller datorn. Kolla in och välj den som passar dig. Eller använd papper och penna, det går ju också bra.

Åh vad det är ohyggligt tråkigt att jobba ibland....

Jag mailar och mailar och mailar och mailar och mailar. Jag vill inte maila längre. Jag vill ut och träffa folk. Göra spännande intervjuer, skriva långa reportage. Men det kommer, måste bara hålla ut lite till. Jag vet ju det. 

Frilanslivet går upp och ned, det är segare än segt vissa dagar och alldeles underbart ljuvligt andra. En sak är säker, när jag väl gör det jag älskar mest är jag väldigt lycklig. De stunderna är värda minst några timmars mailande till. Så jag tänker på det och fortsätter.  

Alla dessa lyckade överduktiga människor

Tycker inte du också att det kryllar av übermänniskor? Asså, sådana där som lyckas göra allt under samma period i livet - skriva böcker under mammaledigheten, göra karriär som typ jurister samtidigt som de startar upp någon helt fantastiskt behövd hjälporganisation eller driva hundra framgångsrika bloggar vid sidan av familje- OCH yrkeslivet- OCH extrajobbet som yogainstruktör eller liknande. 

Nu vet nog de flesta av oss innerst inne att den här typen inte alls är så vanlig, det bara berättas om dem mer än om oss medelmåttor, men frågan kvarstår ändå – de som ändå lyckas vara sådär extremproduktiva, hur sjutton gör de för att få sina liv att gå ihop? Och hur orkar de?


För visst måste vara det så att en übermensch aldrig slöar? Inget slappande på kvällarna, inget meningslöst surfande, inget lägga sig i tv-soffan efter en dag full av jobbande, hushållssysslor och skrikande barn. Tidiga morgnar, sena kvällar – ni hör, sådär orkar i alla fall jag inte hålla på. 

Om jag inte gör något jag älskar förstås. Då blir saken helt annorlunda.

Och det är just det det handlar om - att lägga vår tid på saker vi brinner för, som ger oss mer energi än vad de tar och är det något de här superlyckade effektivitetsundren kan lära oss vanliga drömmare så är det att sluta ägna oss åt sånt vi egentligen inte bryr oss om. Att aktivt välja vad vi vill göra istället för att låta livet flyta förbi. Att gå efter lust och glädje och våga göra slag i saken.

Väljer vi vårt liv mer aktivt tror jag att även vi normalenergiska människor kan få loss åtminstone några extra timmar för att göra det vi brinner för. Det gör oss knappast till übermänniskor men kanske lite gladare och med några fler kul projekt i bagaget.

Jag är frisk och stark och snygg. Eller nåt i den stilen.

Min gamla kompis Maria använde sig nyligen av Facebook för att uppmana fler att skriva affirmationer, alltså budskap till dig själv som beskriver hur du vill att något i ditt liv ska vara. Några exempel kan vara "jag lever i välstånd och överflöd", "jag har ett ljust och lyckligt hjärta" eller  kanske "jag värdesätter mitt liv - tack för livet!".

Jag har alltid tyckt att det känns rätt smetigt med affirmationer, lite väl nyandligt och amerikanskt sådär och har inte kunnat ta "jag är harmonisk och lycklig"-lappen på kylskåpet riktigt på allvar. Men så kom Marias statusrad och jag tänkte ett varv till.

Också en affirmation. Från fromkeetra.

Är det inte så att jag tidigare faktiskt har blivit hjälp av affirmationer utan att tänka på det? Det har flera gånger i mitt liv hänt att jag bestämt mig för att något ska hända så på djupet att jag faktiskt tyckt att min önskedröm till slut känts mer naturlig än situationen i mitt (då) nuvarande liv. Och det är väl en slags affirmation? Att bestämma sig för något och sedan tänka på det så ofta att drömmen blir en självklarhet. Och så småningom sann.

Hur som helst, jag har bestämt mig för att ge affirmationslapparna en ny chans. På mitt sätt, med formuleringar som är mina och som känns naturliga för mig. Gör jag så är jag övertygad om att Maria har helt rätt i det hon skrev på Facebook – att det finns en otrolig kraft i affirmationer. Vår verklighet formas till stor del av våra tankar och varför inte låta ett gäng lappar med sköna meningar hjälpa oss att bryta gamla tankemönster, påminna oss om vad vi vill och styra oss i rätt riktning?

Och årets första blogginlägg får bli...

...en länk till en krönika som ekonomiprofessorn och författaren Micael Dahlén har skrivit. 
Kort sammanfattat: Våga ge dig på det nya, hoppa! Eller åtminstone skutta lite. Livet blir så mycket roligare då.