Att se till förutsättningarna och kanske sänka ambitionerna en aning

Jag längtar så efter struktur. Ordning på skrivbordet, ordning på dagarna, ordning på livet. Jag vill att mina bokföringspärmar ska vara prydliga, fakturor ivägskickade, nya jobb på gång. Full koll på vad som händer i vännernas liv, massor av tid för att skicka dem långa mail och prata länge i telefon. Rent i lägenheten, var sak på sin plats och god mat i kylskåpet i väntan på att bli kreativt tillagad. Hemmagjord müsli och snygga kläder i garderoben. Så vill jag ha det.

Men inte till priset av att vara trött jämt, utan lust till att göra det sådär fint och coolt och effektivt och succéartat fantastiskt. Utan ork till att ens vara lycklig åt det jag faktiskt har. Då bor jag hellre i ett leksakskaos, äter spagetti varje dag med virrig bokföring i pärmarna.
Och jag behöver inte få allt det där på en gång. Det går ju inte ens om jag skulle försöka. En sak i taget räcker. Ett rent skrivbord i dag, en ny tröja i morgon. Ett nytt roligt projekt på gång på onsdag.

Ibland är det svårt att se att målen kanske är lite väl högt satta för att man ska må bra. Ibland måste man ge sig själv lite mer tid för att nå dem. För livet tar tid att få ordning på - i alla fall om man ska hinna vara trött mellan varven också.
/Johanna

Det här med att jobba med barn hemma

Så är det dags att få fart igen. Efter ett års mammaledighet är det nu meningen att jag ska dra igång propellern, sätta i turbobatterierna och spurta ut i arbetslivet. Det är ju bara det att dagiset inte börjar förrän om två månader. Inga problem tänker jag när jag tackar jag till uppdragen med deadline redan om ett par veckor - trots att jag vet att det är svårt, väldigt svårt, att jobba med en ettåring hemma.

Jag är en obotlig optimist när det handlar om att hitta tid. Tidsoptimist heter det visst, men jag är inte typen som kommer försent utan snarare en sån som ser mig själv som världens mest effektiva människa. Jag tänker att om sonen sover i en timme så hinner jag göra massor, och under kvarten som han leker med sina klossar i godan ro kan jag definitivt skriva en hel sida. Minst. Nu funkar det ju inte riktigt så, har jag märkt. Det tar tid att komma i gång, ställa in fokus och hitta koncentrationen. Och att ständigt bli avbruten gör det inte lättare. Vad gjorde jag nu igen? Blev jag färdig med det? Va? Stängde jag ner det dokumentet? Men det var ju det andra jag var färdig med! Eller var jag färdig?

Jag tog ett och annat jobb även när sonen var yngre. Det var svårt då också, men det gick. Herregud, då låg han åtminstone kvar där man la honom även om han gnölade till då och då av tristess. Nu vette fåglarna hur det kommer att gå.  Med en ettåring, som dessutom går, är det bara att glömma allt vad flow och arbetsdiciplin heter. Tänk istället två minuters arbetsro, en halvtimmes barnmatning, tre minuters arbetsro, en kvart bygga koja osv osv.

Det är väl bara att inse. Barn tar tid och ska göra det. Och för oss som försöker jobba trots att vi är hemma med barnen - det är kvällarna som gäller. Eller barnvakt. Vare sig vi är effektiva eller ej.
/Johanna