Tips

Är du, precis som jag, frilansjournalist så ska du absolut besöka den här bloggen. Massor av bra råd och pepp – även för de som varit med ett tag.
Trevlig helg!

Tacksam

Jag har många gånger tvekat över om jag valt rätt yrke. Var det verkligen journalist jag ville bli? Ofta kommer funderingarna efter ett ovanligt långdraget och monotont uppdrag –  men det har aldrig varat särskilt länge.

Även om jobbet såklart inte bara innehåller spännande uppdrag, och även om det finns en massa andra saker som jag också skulle vilja göra i livet, så kan jag inte ångra alla de möten jag har varit med om. Alla människor som delat med sig av sig själva och sina världar. Inte heller kan jag förneka den lycka jag känner när jag sitter med en text. Jag älskar det verkligen –  skrivandet, redigerandet, att få berätta. Jag blir helt bubblig bara av att tänka på det. Inte kan jag sluta då!

Jag kanske har haft extra tur – eller så har mina intressen helt enkelt styrt mig åt det hållet – men jag har intervjuat så många intressanta, fascinerande och kreativa människor. Förstå vilket lyxuppdrag, att prata med spännande personer och lära sig massor på kuppen, få nya perspektiv. Dessutom, det finns få saker som ger mig så mycket energi som ett inspirerande samtal, en inblick in en helt annan vardag än min.

Så ja, jag älskar verkligen mitt jobb. Och det är jag oändligt tacksam för.

Lonesome

Jag är ensam på frilanskontoret hela veckan. Det är ohyggligt tråkigt. Och jag känner faktiskt, nu när det börjar närma sig torsdag, att jag blir lite deppig av alla tomma stolar runt omkring mig. Åh, vad jag behöver mina jobbarkompisar!

Trots att vi jobbar med helt olika saker och trots att vi under stressiga dagar knappt säger ett ord till varandra så gör de där små sällskapsstunderna en enorm skilland. Frågorna då och då, "vill du också ha en kaffe?", "vad tycker du om det här?" eller "läste du om...?", de påverkar en. Mer än vad man kan tro.

Att jobba självständigt och att jobba ensam är två vitt skilda saker.

Vilodag

I dag är det en sån där dag. När jag inte får något gjort. Kan inte räta ut tankarna, de fladdrar. Hittar inte fram. Förblir luddiga.

Vänta på massor av besked innan jag kan börja planera och har inte energi nog att använda dötiden till att formulera nya idéer – de senaste dagarna har jag fullkomligt öst ur mig uppslag, kreativ toppform.
I dag tog det slut. Måste kanske vila hjärnan.

Jag hämtar nog sonen tidigt i dag. Ibland är det bästa att kapitulera, vända om och hämta nya krafter.

Stoppklossarna

Jag har en uppgift som jag väntat alldeles för länge på att göra. Den har legat som en stoppkloss framför mig och varje gång jag hoppat över den, för det har jag gjort ett par gånger (dock alltid med "en väldigt bra" ursäkt), har känslan av dåligt samvete vuxit. Som en kläggig brun smet som lägger sig kring alla andra tankar. Urk.

Ändå har jag inte kommit mig för att sätta igång. Kanske mest för att det inte känts roligt (saken är den att jag redan gjort uppgiften en gång förut, den var redo för leverans, och så dog hårddisken. Allt borta. Bara att göra om.) men lite också för att det är tidskrävande och att jag har känt att jag måste göra annat mer brådskande, och inkomstbringande, först.

Men frågan är ändå om jag inte tjänar på att bara ta tag i det nu och göra klart allt. En gång för alla. Låta det ta den tid det tar och sedan njuta av känslan av att det är färdigt. Inte minst för att jag säkert kommer bli mycket mer effektiv överlag när den där obeghaliga stoppklossen inte ligger i vägen hela tiden. Det är inte klokt vad mycket såna kan påverka en.

När det funkar, och lite om jante

Jag älskar när tankemetoder fungerar. När jag bestämmer mig för något – till exempel för att bli mer effektiv, visualiserar hur jag ska jobba när jag är sådär duktig och snabb – och så blir det verkligen så! (Har jag förresten gjort det klart för er att jag har pysslat ihop den här sidan för att jag behöver den själv? Jag använder ofta metoderna här till höger.)

Egentligen är det ju inte dugg konstigt att visualisering fungerar. Jag menar – ingen tycker ju att det är märkligt att någon som inte tror på sig själv inte lyckas med sina mål. Att inte tro på sig själv är ju som att visualisera sitt misslyckade, eller hur?

Problemet är väl att det ofta är lättare sagt än gjort att tro på sig själv och sina egna idéer. Särskilt i vår kultur där jante ligger som en tungt täcke över oss. Vem är jag att tro att just jag är så bra?

Jag låter Nelson Mandela svara på den frågan.

"We ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, and fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small doesn't serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you.

Allt börjar med en tanke. Och fokus. Kör hårt. Det blir så mycket roligare då.

Spretiga dagar

I dag har det varit en sån där dag när ingenting blir gjort. Eller jo, lite kanske. Men inget av vikt. Halva dagen gick åt till att skicka fakturor, hitta VAT-nummer, svara på mail och kolla upp diverse flyg-, buss- och tågresor samt reka barnvakter (mitt ständiga, tar aldrig slut) så att jag ska kunna åka till bokmässan och göra reklam för en bakbok jag har varit delaktig i. 

Nyttiga saker alltihop (inte minst skicka faktura) men jag har knappt hunnit med något sälj alls. Och det är ju det jag alltid vill hinna mer av. Jobb har jag, men jag vill ha fler kunder och har dessutom så många idéer på lager som jag vill få ur mig.

Och som vanligt, precis när jag kommit igång med det roliga, det riktiga jobbet, tar arbetsdagen slut och jag ska hämta på dagis.

Jag måste verkligen bli mer effektiv. Kanske ska läsa den där 4-hour Workweek-boken ändå. Verkar ju bra. Börjar dock med att visualisera mig check-check-checksnabb. Från och med i morgon bitti.